Biblioteksäventyr.

I veckan har jag varit ledig, ja jag tycker det är att vara ledig när jag är föräldraledig. Att vara med mina barn är inte ett jobb även om det kan vara riktigt jobbigt emellanåt. Men oftast mår jag bra av att få vara pappa, att få anstränga mig för att på ett så pedagogiskt sätt som möjligt förklara hur någonting fungerar, bara hålla om eller kanske läsa en bok. Melker 2,5 år gammal älskar att läsa böcker, det är inte ofta som han tackar nej till ett erbjudande om en bokstund. Därför valde jag att ge honom en hel förmiddag på Jönköpings stadsbibliotek medan storebröderna var på skola och förskola. Resan dit skedde helt på Melkers villkor, han ville åka buss. Även om farmor och farfar körde förbi oss när vi stod och väntade på bussen och erbjöd oss skjuts tackade vi nej, själva bussresan var en del av upplevelsen. Att vi missade en buss gjorde inget, dels för att bussarna går ofta men mest för att vi inte hade någon tid att passa. Vad underbart det är att inte ha en tid att passa och bara låta saker ta den tid det behöver ta. Att åka buss på Melkers premisser innebär att han får sitta på en egen stol och titta på trafiken som viner förbi. Det var en detalj som han berättade om för Inga när vi kom hem. Detaljen att vi förmodligen läste hela Halvanserien om brandbilen, polisbilen och en hel del andra fordon var inte av samma betydelse i återberättandet. Jag fick läsa tills jag började bli hes men vi var två som satt i bibliotekets speciella soffa och läste. Det talas om att barn behöver kvalitetstid, det mår även pappor väldigt bra av också, i alla fall jag.

På bussen

Att pussla var det första vi gjorde innan lässtunden började.

Melker läser Halvanboken om brandbilen.

Vi han även trycka is os en hel del clementiner som vi fick med oss.

Att bli Pappa

Fler bildet finns längre ner

Egentligen kan jag ju bara bli pappa en gång. Det blev jag 2006-11-13, sen dess har jag varit pappa även om det är fler som kallar mig för det. Igår kom det en person till som med har rätt att kalla mig för sin pappa, far eller något annat med samma innebörd. Hur känns det? Ja det kanske låter konstigt men jag vet inte riktigt. I nio månader har hon (ja det är en flicka den här gången) utvecklats från nästan ingenting till en helt egen person som tog sitt första andetag 18:51 söndagen den 24 november 2013. Jag har sett hur magen har vuxit, känt sparkar och någon stans förstått att mitt liv kommer förändras en del, men som med Axel, Melker och Vilhelm så är det ändå något abstrakt för mig det där som händer i Ingas mage. Jag har aldrig fått någon relation till personen i magen. Och det är inte heller något som har kommit per automatik vid förlossningen. Jag vet fortfarande inte vem det är som har kommit till våran familj. Älskar jag henne? Ärligt, inte än men jag är helt säker på att det kommer med tiden då jag får umgås, lära känna och serva henne. Att lära mig att älska en annan person är något som jag mår bra av, jag ser fram emot den tid som kommer.

Så vad känner jag när Inga ligger och kämpar som den tappraste av dom tappra? Jag är mest bara imponerad och försöker se alla möjligheter som finns att underlätta jobbet som jag inte är kapabel till att verken utföra eller förstå. Men jag vet att jag inte är i vägen. Inga har gjort det tydligt alla gånger att hon uppskattar att jag är där om jag så bara håller henne i handen, ger henne lustgasen innan verken kommer eller säger till barnmorskan att hon vill ha fotstöden så tackar hon mig, ofta med blicken, blicken som säger ”jag älskar dig och tack för att du är här”. Det räcker. Det finns många sidor hos Inga som många inte har sett. Jag tror att jag har sett de flesta. Hennes föda-barn-sida är helt makalös. Jag vet inte hur andra kvinnor är när de föder barn men Inga är en hjältinna. Ärligt talat kan jag inte komma på något bra ord att förklara vad jag känner, men jag är rysligt imponerad och stolt. Att vilja gå igenom nio månader av att kroppen förändras som den gör sedan vilja gå igenom en förlossning för att ge liv åt en annan person, det finns nog ingen bättre förklaring på vad osjälviskhet är. Inga Nilsson är min hjältinna, min fru och jag älskar henne.

Har jag varit på BB hela dagen i dag med Inga och vår dotter? Nej. Vi har ju tre söner sen innan och idag fick jag privilegiet att vara pappa på heltid. Inget jobb tog min tid, inte ens i tankarna. Vi har umgåtts och jag har verkligen njutit. Imorgon ser jag fram emot att få ensamtid med Melker som inte har börjat på förskolan än. Kan bli en bussresa till biblioteket. Jag skulle gärna ligga i soffan stora delar av dagen med miraklet på min bröstkorg, och knyta an. Men den tiden kommer att komma. Efter allt som Inga har gått igenom med att ge liv åt denna tös kan hon allt få njuta av lite ensamtid tjejerna emellan så tar jag igen det senare. Jag ser verkligen fram emot det. Förmodligen lika mycket som jag ser fram emot att sitta i en av bibliotekets röda soffor o läsa böcker om traktorer och andra fordon för Melker imorgon. Jag älskar verkligen att vara Pappa. Det kanske låter pretentiöst, men det skiter jag i. Jag mår som bäst när barnen kommer och sätter sig när mig, och verkligen tränger sig så när som bara går, då är jag en stolt pappa och då stortrivs jag. Det är den bästa av uppmärksamhet.

Här finns bilder fån igår och idag. Två av de bästa dagarna på länge. 

Melker ovetande att denna dagen är då han ska bli storebror.

Sista bilden på magen

Va tänker den nyblivne storebrorsan

Moster Sara är veckans hjälte. Utan henne skulle det aldrig har flutit på så smidigt med de andra tre små liven.

Fotografen Axel i farten

Axelfotografen

Hela ligan

Bara bilder

Jag hade alldeles för många bilder på mitt minneskort i kameran. Nu har jag tömt det efter att jag har valt ut de bilder som jag ville spara. Detta är några utav dem.