Min skog är grön, även om det finns stammar, blommor och vatten så vill jag säga att den är grön. Det är så jag alltid kommer att minnas den. Minnena domineras av tillfällen när solen vakade rakt över oss mitt på dagarna. Den gav en behaglig temperatur strax över tjugostrecket, som det ska vara på sommaren. Det fanns inga moln som gav strålarna något motstånd, det var först när de möttes av både lövträdens kronor och granarnas toppar som deras ljus och styrka avtog. Men det var många strålar som nådde hela vägen ner på oss och de klorofyllfärgade blad som mestadels tillhörde ormbunkar. Stigarna som var lövklädda jordstigar gled genom skogen och vi gled med dem, vi kände dem och vi visste vart de skulle föra oss. På färden blev stigarna en del av en motorcrossbana när vi springande lekte att vi körde varsin högljudd tvåhjuling. En genomtorkad stubbe eller en mossbeklädd sten kunde mycket väl bli ett hopp som gav en flygtur av frihet.
På vissa platser bröts stigen för att fortsätta på andra sidan av en strilande bäck. Den var lagom bred för att en drygt tio år gammal pojke skulle klara av att hoppa över till andra sidan och ändå ha torra skor. Några månader tidigare hade vattenfallet några meter uppströms blivit en rutschkana av is som hade orsakat en hjärnskakning. Men nu var vattenfallet bara källan till det strilande ljudet som tillsammans med fåglar och vind gjorde min skogs musik. Musik som jag kände igen och som fick mig att aldrig tänka på att gå vilse. Det skulle nästan vara spännande att hitta någon ny plats som inte hade blivit utforskad. Kanske en stor och mörk grotta eller en plats där det skulle finnas obegränsat av vårat naturgodis, harsyran. Denna blomma vars blad smakar syrligt och som ger en törstsläckande känsla. Vad gäller grottor så fanns det inte mycket till berg som kunde ge sådana äventyr. Det fanns stenområden som skapade några få meter höga branter, nästan så pass ofarliga att vi kunde hoppa ner från toppen om vi var på rätt humör. Vi såg ingen tjusning i att hoppa ner och kanske skada oss, utan det var mycket roligare att springa på jordstigarna som tog oss upp eller ner runt dessa klippartier.
I denna skog som jag kallar min skog och vi kallade vår skog var det inte mycket som skrämde oss. Men rotvältor höll vi oss borta ifrån. De var inte det vanligaste fenomenet men då och då kunde vi stöta på en omkullblåst tall. Vi visade ingen respekt för själva trädet men vid roten lekte vi aldrig. I själva trädet kunde vi sitta och leka länge, det är inte ofta man får möjligheten att klättra i ett träd och samtidigt inte behöva vara orolig för att skada sig om man trillar ner. Trädgrenar blev ofta spakar i ett rymdskepp eller ett flygplan och ibland blev trädet ett militärt fordon vars grenar blev kanoner och kulsprutor. Det tråkiga för oss var att vi inte var ensamma om att tycka om dessa döda träd, de var välbesökta av insekter och framför allt myror. Men vi fick samsas, det var ju inte bara vår skog.
I min skog känner jag mig hemma och många andra känner nog också så. Idag är jag helt övertygad om att denna gröna skog känns som hemma för vissa, därför att min skog har blivit mindre. Träd har röjts bort, kullar har planats ut, vattendrag har blivit torr mark och den öppna välkomnande skogen har istället blivit stängda och reserverade svenska hem. Jönköping växer och det till priset av en del av min barndoms lekplats, förmodligen den finaste och bästa lekplatsen i Sverige.
